De lär sig svenska på en månad, det är helt bisarrt vad motiverade de är – Daniel, Bjuv

Jag började mitt yrkesliv som brandman med tanken att jag ville jobba med människor och hjälpa till. Jag var ung då, bara 21 år och en av de yngsta brandmännen i Ängelholm.

Som brandman ser du många hemska saker och jag insåg ganska snabbt att jag inte var psykiskt stark nog att arbeta där så jag stannade inte mer än sex månader. Det var en väldigt macho miljö som jag inte klarade av och jag tänkte att mina arbetskollegor måste vara obildade och dumma – hur klarar de det? Först senare insåg jag att jargongen var deras sätt att ta sig igenom dagen, för annars orkar du inte.

Jag fick tänka om kring mitt yrkesval och började studera och kom snabbt in i det konstruktiva tänkandet. Jag skrev min uppsats om vad som händer i mötena mellan olika kulturer, det är mer intressant än vad som sker i våra egna enklaver. I samband med att jag blev klar med min utbildning började de ensamkommande barnen komma till Sverige. Malmö stad sa att de hade en plan för mottagandet och då kände jag att jag ville vara med från början i det arbetet så jag sökte och fick ett jobb i Malmö. Fler och fler kommuner började så småningom starta upp hem för ensamkommande barn.  När jag började här i Bjuv så fanns det ingenting, det fanns bara ett beslut från migrationsverket om att barnen kommer den 2 Juni.

De flesta barn här är anvisade hit från Malmö så deras första kontakt med Sverige är en storstad och där finns allt, alla faror och allt annat positivt, landsmän och kontakter. Det kan vi aldrig konkurrera med, men här har vi en annan miljö. Miljön är 90 %, hur goda pedagoger man än har. Det händer mycket i den åldern och då är miljön extremt viktig.

Under det första året som jag jobbade med målgruppen gick USA in i Irak. De som kom då var en väldigt speciell grupp, antingen var de på Saddams sida eller så var de inte det. När de då träffades på ett boende i Sverige blev det kaos. Även om de var unga hade de med sig uppfattningar hemifrån om vad deras landsmän stod för. De flydde men konflikten fortsatte här, trots att de var barn. Det var extremt svårt men förr eller senare anpassade sig de flesta till varandra.

Jag har fortfarande kontakt med några som kom hit som barn men som nu är vuxna och har familj, jobb och är etablerade i Sverige. Man får skörda fort. Effekten ligger ganska nära eftersom att de är i den åldern när det händer mycket. De lär sig svenska på en månad, det är helt bisarrt vad motiverade de är.

Det har varit ett medvetet val att som chef sitta ute i verksamheten, jag vet av erfarenhet att det kan vara bra i början. Det är lättare när barnen har ett ansikte på de som fattar beslut och jag måste kunna stå för det jag beslutar. Här kan de bara springa in och fråga –”varför får vi inte play station 4?” – så vill jag ha det.

Man kan vara personlig utan att vara privat, det är den viktigaste lärdomen i yrket. Det är klart det kan bli jobbigt när man träffar de här barnen på dagarna och sen åker hem till sina egna barn och tittar på Bolibompa. Det är ju verkligheten, jag kan vara här måndag till fredag och sen åker jag hem till min egen familj.