Det känns skönt att få hjälpa, det glädjer oss mycket. Man önskar man hade kunnat hjälpa ännu fler – Karin och Peter, Skånes Fagerhult

Vi bodde i Åsljunga i ett hus som det knappt var någon värme i på vintern och vi fick reda på att vi skulle få vårt första barn. Vi bestämde oss för att flytta hit eftersom jag jobbade här och vi hade bara en bil då. Vi har flyttat runt i byn, men nu har vi sagt att vi inte flyttar ifrån det här huset. Det är en lagom by. Saknar man havet så går man ner till sjön, för man saknar havet ibland. Det är skönt att bo här. Samtidigt kan man bli irriterad på att det inte går bussar och att det ibland inte finns något att göra. Men vi har ett litet Ica, en bank och en brandstation. Vi har allt det som behövs. Det är en ren och fin luft, och man slipper bensindoften som finns inne i stan.

Jag syr lapptäcken till många och försöker sy kläder. Jag tycker det är kul att sy och sticka. Nu har det blivit ännu roligare när mitt barnbarn Bella har kommit. Hon växer så det knakar så hon behöver ju koftor jämt och ständigt känns det som. Jag har alltid sytt sedan jag fick en symaskin av min svärmor. Innan dess tyckte jag om att rita kläder, men jag kom aldrig in på beklädnadstekniska på gymnasiet. Hade jag kommit in så hade jag ändå inte fått gått där, för mina föräldrar tyckte att jag skulle hålla mig hemma. Jag fick inte flytta till storstan.

Vi har 5 barn tillsammans, en tjej som kom till oss i mars och en kille, Meerwaise, från Afghanistan som har bott här sen januari 2016. Vi har alltid haft många barn runt om oss och tycker det är mysigt. Om inget hindrade mig och jag hade haft alla förutsättningar så hade jag sett till att Meerwaise hade fått stanna i Sverige, då han har fått ett utvisningsbeslut. Vi överklagar det. Jag skulle sett till att han får stanna kvar hos oss – han är en av oss. Han har ingen anledning att kalla oss mamma och pappa, men han gör det. Han kallar våra barn systrar och bröder. Han är en av oss. Jag hade velat att han skulle få slippa kämpa för att få stanna kvar. Han gick hit från Afghanistan på 40 dagar. Som tur var kunde han engelska så vi kunde kommunicera hyfsat bra. Vi hade två andra killar här från Syrien och då använde vi översättning på telefon, men det funkade inte alltid så det blev galet emellanåt. Det har varit en intressant utmaning och det känns bra att ha hjälpt dem. Vi har fortfarande kontakt med de som flyttat härifrån. Att han kom in på gymnasiet nu var pricken över i:et, då hoppas vi att de inte kan skicka tillbaka honom. Han tänker hela tiden på att han kanske blir tillbakaskickad, men vi har sagt att det inte finns på kartan.

Vi hade två rum över när våra döttrar hade flyttat hemifrån. Då kände vi ”varför ska vi inte hjälpa andra som behöver hjälp?”. Vi fick förfrågan om vi skulle ta hand om två syriska killar. Även en kille från Albanien som fick flytta tillbaka till Migrationsverkets boende ett litet tag, men han kom hit helger för att det var Fångarna på fortet och Gladiatorerna och han hade ingen tv på boendet. Om han kom hit på morgonen klippte han gräsmattan innan vi hade gått upp. Det känns skönt att få hjälpa, det glädjer oss mycket. Man önskar man hade kunnat hjälpa ännu fler. Emellanåt hade vi kunnat tänka oss att ställa in två våningssängar för att hjälpa fler och ge dem stöttar. En del som bott på boende har blivit så illa behandlade och ingen ska behöva bo så. Det är lättare att få in dem i samhället om de bor såhär. Det är lättare i en familj där man kan umgås och se traditioner. Det blir ingen bra integration om de får bidrag i handen och ska klara sig själva i ett ovant samhälle.