Man kan se hur långt som helst och där är inga hus. För mig är det att känna frihet och ändå har vi inte långt till någonting – Caroline, Jonstorp

Jonstorp har funnits i mitt liv i hela mitt liv, eftersom min mormor och morfar köpte en tomt i Jonstorp och byggde ett sommarhus där. Jag var där på somrarna så jag har alltid haft en relation till Jonstorp. Men jag hade aldrig tänkt mig att jag ska bo där. Jag och min man flyttade till Stockholm och när barnen började bli större kände vi att vi kanske skulle flytta hem. Då tänkte mormor att vi kunde ta tomten i Jonstorp. Först tänkte jag ”nej”, men samtidigt att det nog inte finns ett bättre ställe för barnen att växa upp på. Det är verkligen en idyll. Då sa min man att han alltid hade velat bygga sitt eget hus, så vi har byggt vårt eget hus i Jonstorp och har bott där i 10 år. Jag kan säga att jag har hittat livskvalité.

I Jonstorp finns allt. Det är en fantastiskt söt, liten by. Det är nära lite större städer och vi har vattnet, skogen och berget. Jag tycker det är fantastiskt att bo där. Ett av mina intressen är att vandra, springa och plocka bär, svamp och ramslök. Man har alltid det runt stugknuten, men ändå finns det ett samhälle. Det är jättehäftigt. Och så har vi vidderna. Man kan se hur långt som helst och där är inga hus. För mig är det att känna frihet och ändå har vi inte långt till någonting. Jag tänkte när vi flyttade ner från Stockholm att jag skulle sakna storstadspulsen, men jag kan alltid åka till Malmö och jag har faktiskt inte varit i Malmö en enda gång av den anledningen. Jag har inte behövt det.

Sträckan från Jonstorp till Farhult är en speciell plats där jag ofta går. Där är det jag, lite kossor och hunden. Där kan man gå i sina egna tankar eller lyssna på sommarpratare. När man kommer tillbaka har man fått energi för att ta tag i allt annat. Sen är Stenbrottet i Svanshall också en lite magisk plats. Där kan man grilla på sommaren och åka skridskor på vintern. Jag kommer ihåg när jag cyklade dit när jag var liten med min mormor och så blev jag så sugen på att bada, men jag hade inga badkläder med mig. Jag låtsades att jag trillade i med kläderna på, men mormor trodde aldrig på att jag verkligen råkade trilla. Hon var helt säker på att jag gjorde det medvetet.

Jag drivs av att känna att jag lever här och nu. Vi firar alla namnsdagar i familjen. Man får en härlig frukost oavsett om det är en decembermorgon eller en julimorgon. Bara just det där att man känner att man gör det lilla extra och att man får bestämma vad vi ska äta till middag. Jag vill ta vara på varenda dag och göra den så bra som möjligt. Det kanske låter lite klyschigt, men jag försöker leva här och nu och göra det så bra som möjligt av det som är. Annars tror jag att man missar det som är runt omkring.

Jag kände mig vilsen när vi bodde i Stockholm och våra barn var små. Jag jobbade inne i stan och det enda sättet att komma dit var att ta sig dit kommunalt. Hade jag tur tog det 1 timme och en kvart enkel väg. Då blev det tufft att ha småbarn och försöka pussla med tiderna för att kunna gå tidigare. En dag ringde de från dagis när min dotter hade slagit i munnen och de ville att jag skulle komma. Då kände jag att det inte var det inte var så jag ville ha det. Att flytta in till stan med barn var inte aktuellt för mig eftersom jag får energi av natur och hav. Därför känns det som att Jonstorp är min plats på jorden, där har jag hittat hem. Där finns det jag behöver. Med min livssituation nu är det där jag vill vara.