Vi hade ett väldigt öppet och levande hem. Varje middag var vi minst 8 personer – Christina, Hittarp

Havet för mig har ända sedan jag var liten betytt mycket för mig. Jag brukade sätta mig på den udden vid Kulla Gunnarstorp. Om jag kände att något var jobbigt i tonåren så var det som att havet blev en vän och en plats där man fick reda ut sina tankar. Där man kunde andas lite eller få nya inspirerande tankar. Havet känns väldigt hemma. Det kanske har att göra med att om man är uppväxt nära någonting så vänjer man sig vid det och tyr sig till det.

Hittarp är väldigt trygg plats att växa upp på. Som barn var det väldigt enkelt att vara ute och leka, man kunde gå ner till stranden själv för det fanns alltid någon vuxen där som man kände. Vi hade en nära kontakt med grannar. Min pappa var supersocial och han kunde stanna folk på gatan och börja prata. Det kunde resultera i att alla blev vänner. Alla blev så glada och de kunde stå hur länge som helst och prata. Jag växte upp med mina föräldrar och min storebror och när våra halvsyskon flyttade hade vi mycket utrymme i huset. Därför hyrde vi ut rum i vårt hus främst under sommaren, som en avlastning till vandrarhemmet i Laröd. Det blev som ett öppet hus och en samlingspunkt för alla grannar bara kunde komma förbi så det var alltid mycket folk omkring. Vi hade ett väldigt öppet och levande hem. Varje middag var vi minst 8 personer. Min mamma jobbade som kock. Hon var duktig på att laga mat och hon kunde ta med lite rester från jobbet. Det fanns alltid mat hos oss och det var vissa som passade på att komma förbi klockan 18…

Min farmor och farfar flyttade hit 1931 och byggde ett hus på Bäckavägen. Under den tiden fanns det väldigt få hus i Hittarp och när vi flyttade hit på 80-talet byggdes det många hus. Trots att det har byggts mycket så är det fortfarande en någorlunda liten by. Det är enkelt här fast det finns flådiga hus. Det är inte så exploaterat och det har inte har skett så mycket förändringar, även om många äldre, fina hus är rivna. Hittarp är en by nära havet där du har närhet till en större stad, Europa och en huvudstad över sundet. Det är lättillgängligt, men ändå fridfullt. Det är en vacker och harmonisk plats att bo på.

Byaföreningen är väldigt måna om det historiska och de fångar upp berättelser. De brukar intervjua människor som berättar om gamla tider. Jag är glad att jag växte upp under 80-talet för då fanns många av de gamla kvar. Min farmor dog när jag föddes, men många visste vem jag var eftersom jag var Elins barnbarn och Gunnars dotter. Det tror jag gör mycket. När jag var liten hälsade man alltid på alla och såg till att känna alla på något sätt. Det var en otrolig bykänsla. Alla visste vilka alla var. Fast många har gått bort och många hus är borta så lever det kvar i byaföreningen som tar vara på gamla bilder och berättelser.

Familjen på Hamnplan i Hittarp