En dubbel värld, men jag älskar den – Frida, Helsingborg
Jag var fascinerad av opera redan när jag var liten och tyckte det var en häftig sångform. Jag kommer från en familj där jag är den enda som sysslar med kultur som yrke, men vi barn blev matade med allt från La Traviata till Nationalteatern av våra föräldrar så ingången till musiken byggdes ändå.
Under uppväxten fladdrade många yrkesdrömmar förbi, både inom och utanför musiken. Operan försvann då den kändes omöjlig att klara av och på gymnasiet valde jag musikal och jazz. Jag har också släppt greppet om musiken flera gånger men varje gång är det någonting som har slussat mig tillbaka på samma spår. När jag, efter en avstickare i andra jobb, hamnat på kyrkomusikerutbildningen var det en tjej där som sa Du borde gå den här operastudion i Göteborg, det är kul och det kan du ju göra på helger. Där träffade jag Sten Sjöstedt, operasångare, numera pensionerad, som sa på bred skånska Du kan ju pyssla med det här! Vill du kan vi jobba ihop och se om vi inte kan få in dig på en operautbildning. Och så blev det så.
I jämförelse med kollegor som har växt upp i storstäder märker jag att det nog var väldigt tacksamt att växa upp på en liten ort om man håller på med musik. I storstäder finns det visserligen ett större utbud men också en mycket större konkurrens och ett resultatfokus väldigt tidigt. Jag hade inget bollsinne så när alla andra spelade fotboll och innebandy fick jag ta solona i skolan. Jag fick väldigt mycket beröm, fast jag troligen inte var jättebra, och det byggde ett självförtroende jag nog inte fått om jag hade växt upp i en större stad. Där hade jag heller inte fått så många tillfällen att stå på scen. Plus att det är lite mysigt nu då jag har ett väldigt fint stöd från min hemkommun. Folk frågar mamma och pappa om var jag är nu och hur det går för mig, och tycker det är roligt när jag är hemma i Örkelljunga och sjunger. Man känner sig omhändertagen.
Upplevelsen av att stå på scen är så olika beroende på vad det är för team och produktion. På ett sätt är jag nästan mest förtjust i repetitionsarbetet. Det är spännande att få sätta sig in i en annan människas personlighet och val, försvara en rollkaraktär som man kanske inte kan identifiera sig med och försöka förstå varför en människa gör på ett visst sätt. Om man inte tror på det själv så kommer ingen annan att göra det heller. Det är också otroligt häftigt att stå på scen när verkligen allting funkar. När vi på scen har kemi, timing och närvaro, regin stämmer och man märker en liksom förtätad stämning i salongen. Då känner man att Nu har vi dem, nu ger vi någonting. Sen finns det en slitig sida också förstås. När det är sunkiga lokaler, man inte får bli sjuk för då funkar inte rösten, det är tufft arbetstempo samt förstås otryggheten och bristen på jobb. Eller ångesten när man är i en rep-period och ingenting fungerar och man tycker att man är asdålig. Sådana svackor kommer nästan alltid men på scen ska allt vara perfekt! En dubbel värld men jag älskar den!
Man bär med sig alla karaktärer man spelat. Ofta växer de i en även efter avslutad produktion. Till premiär hinner man få in dem under skinnet så att man kan spela dem på scen och de flesta frågor är lösta men det finns alltid några kvar. Man har också så mycket annat att förhålla sig till på scen att ens eget jag måste finnas ovanför och behålla kontrollen. Därför kan det hända att man i efterhand, när de omkringliggande kraven är borta, ser nya saker hos karaktären. Det mest givande med att spela roller på scen är att man, när man har fått gå in i dem själv, bättre förstår folk omkring sig i det verkliga livet. En bygger någon form av förståelse för väldigt mycket som en kanske inte skulle kunnat göra annars. Det är utvecklande!
-Har du någon drömroll?
Jag har fått den frågan förut och det ändrar sig hela tiden. Just nu är de väldigt många, men en roll som skulle vara rolig att göra, just för att leta efter skevheten, är en karaktär som heter Anne Trulove i Rucklarens väg av Stravinskij. När man ser på rollen rakt av är hon så helylle på något vis. Hon ger minsann inte upp och hon kämpar för det rätta, hon ger sig ut efter sin kärlek och är beredd att förlåta allt skit han utsätter henne för med en aldrig svikande mildhet. I det måste man leta efter hennes egna intressen. Vad driver hennes jakt? Vad vill HON vinna? Jag tycker också det är intressant att hon överger sin kärlek i slutet när hon inser att det faktiskt är kört. Folk omkring henne råder henne att lämna honom vilket hon gör. Med ömhet och sorg men ändå med beslutet att välja sin egen framtid och leva vidare. Valet kan i dagens samhälle tyckas självklart men i operavärlden är det ganska vanligt att kvinnan hellre dör än går vidare efter en förlorad kärlek. Oavsett roll tycker jag att gör man en karaktär som ska vara god och fin, vill man hitta mörkret och skevheten, och gör man en karaktär som är väldigt ond och elak, vill man hitta det goda, så att det hela tiden finns båda delar. Annars blir det inte en riktig människa.