Vi fick komma upp till regeringen och spela rullstolsbasket i Rosenbad – Pelle, Ängelholm

Det här är ett himla härligt jobb, det är fantastiskt!

Under 15 år har jag på min fritid jobbat med barn och ungdomar för att de ska bli självständiga individer. Många har en medfödd funktionsnedsättning och då är det mycket gulligullgull och det är ringlekar och visst, de behöver de delarna också. Men de behöver också ut på stan för att bli självständiga, få dem att åka allmänna kommunikationer, få dem att hitta en fritid. För fritiden är så förbaskat viktig. Med eller utan funktionshinder är fritiden A och O.

Jag blev en svensk hjälte 2012 och då sa jag: Nu kör vi!  Visst, den grejen hade jag kunnat vara utan, men det har ju gjort att vi fått rullstolar, ögonbindlar, bollar, plus att vi fick komma upp till regeringen och spela rullstolsbasket i Rosenbad. Det är nog ingen som har gjort det förr. Räddningsvakterna flög ut när vi började dunka bollen. Men vi måste ju höras och synas, vi hade kanske bara den chansen och sen gav det ju ringar på vattnet.

Vi är ett I-land på att producera hjälpmedel, men vi är ett U- land på att få hjälpmedlen att fungera och vi jobbar med att få människorna att kunna använda dem. Nu får man en rullstol, så är det: Varsågod! och sen hamnar man rakt ut i livet. Idrottslärarna på skolorna låter inte de här barnen bli integrerade på skolgården och vi vill ju att de ska bli integrerade från början.

För mig handlar det om att få människor att börja tänka om. Hur viktigt det är att ha en plan och ett schema, hur viktigt det är att känna att man är delaktig. Hur viktigt det är att vara med på simundervisningen, hur viktigt det är att byta om tillsammans på skolidrotten, att det inte spelar någon roll om man har ett ärr över hjärtat eller saknar ett ben. Jag vill att man ska vara med från ruta ett för då blir det inte konstigt framöver, man måste hela tiden leva i nuet.

Man pratar ju alltid om att man ska anpassa och visst, det är ju bra om det går, men man tar ju alltid upp det värsta exemplet.  Ta kärnan i Helsingborg till exempel, vi kanske inte kan åka högst upp på den terrassen men inne i Helsingborg finns miljarder andra grejer och restauranger. Är det två, tre trappsteg, ja då får man utbilda assistenten tillsammans med brukaren för att lära sig hur man tar sig in. Att åka rulltrappa går hur bra som helst. Det är så kul att påvisa att det går!

Barn och ungdomar har olika behov, men ändå ska man kunna vara på samma plats, det är det vi strävar efter. Ser man in i kristallkulan så hoppas man ju att det ska bli normaliserat, att man får se varandra och att man inte ska behöva ha mångfaldsveckor. Alla är vi människor, alla vill bli sedda och alla vill bli hälsade på.

Pelle arbetar på Alla kan – Idrott för alla